-När ska vi åka? frågade jag.
-Kvart i två, sa mamma stressat och nervöst. Jag nickade och åt upp. Sen klädde jag på mig ett par jeans shorts och ett linne och tog lite mascara. Jag bestämde mig för att kolla en extra gång att jag fått med allt. Jag tog också med min dator. Ifall jag inte hade något att göra. Men annars var allt med. Nu var klockan ett. Om 45 minuter åker vi. Eftersom jag var färdig så satte jag mig vid tv:n. Mamma stressade runt och kunde inte sitta still. Jag bara skakade på huvudet. Nu var klockan 20 i så jag stängde av tv:n och gick för att ta på mig skor. Mamma stod redan färdig och gtick ut till bilen med en väska. Jag tog min mobil och sen gick jag ut. Vi sa inget under tiden. Vi var framme vid flygplatsen. Vi stannade vi säkerhetskontrollenrna. Mamma fick inte följa med in. Hon kramade om mig hårt. Jag hörde att hon grät lite.
-Lova att du ringer ofta! sa hon. Jag nickade. Sen var jag tvungen att gå för att hinna med planet. 20 minuter senare satt jag på planet påväg till ATL. Det fanns inget att göra så jag slöt ögonen och somnade.
________________________________________________________________________________________________

Atlanta :) Bilden är tagen från google

Emilys perspektiv

Jag öppnade sakta ögonen. Jämte mig satt en gammal gubbe och snarkade. Jag tog upp min mobil. Vi hade flygit i 2 timmar. Då var det alltså 6 timmars resa kvar. Det visades någon film på planet och jag bestämde mig för att kolla på den. När filmen var slut så kom det jag sett fram emot. Flygplansmaten. Jippie! Nej jag skojar, fy för flygplansmat. Den smakade skit men eftersom jag var hungrig så åt jag endå. Sen visade de en till film. Den var faktiskt riktig bra. The notebook tror jag att den hette. I slutet började jag nästan att gråta. Nu var det en timma kvar. Jag tog upp min iPod och satte i hörlurarna i öronen och kollade ut genom fönstret. Tiden flög (Haha "flög" xD) iväg och snart så var det dags att landa. Jag knäppte på mig bältet och vi började närma oss marken. Alla började räkna ner. Tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett, noool! Vi landade och alla började applådera. Kapten började prata och tackade oss för att vi valt att flyga med dem och att klockan nu var 17.03 här i Atlanta. Sen stannade planet och jag tog mina saker och började gå ut ur planet. Jag gick och hämtade mina väskor. Justin hade sagt att jag skulle möta dem utanför utgången. Jag började gå mot utgången. När jag gick ut fick jag en stor överraskning. Där stod Justin med en massa andra personer och en stor skyllt på där det stod "Welcome to U.S.A." på. Jag log stort. Vad gulligt av honom! Han började gå fram mot mig.

Justins pespektiv

Jag kände igen henne direkt när hon kom ut. Hon var verkligen vacker. Hon log stort och verkade glad över min överraskning. Jag gick fram till henne. Jag stod nu en meter ifrån henne. Jag log mot henne.
-Välkommen till U.S.A, sa jag och gav henne en kram.
-Tack, sa hon och log stort.
-Hur känns det att vara här? sa jag.
-Jättebra! Det känns som att detta kommer bli den bästa sommaren någonsin, sa hon och log vackert.
-Det tror jag med, sa jag och blinkade. Hon skrattade.
-Men om vi åker och lämnar dina väskor hemma hos mig så kan jag ju visa dig runt lite i ATL, sa jag.
-Visst, sa hon och tog sina väskor. Men jag tog dom ifrån henne.
-Jag bär, sa jag bestämt. Hon skrattade lite. Hon hade verkligen världens sötaste skratt! Vi gick igenom klumpen med fans mot bilen. Jag la in Emilys väskor i baksätet och sen satte jag mig där fram. Emily satt bara och kollade ut genom fönstret. Jag körde iväg.
-Vad tänker du på? sa jag när hon suttit tyst i tio minuter.
-Va? Inget, eller jo. Det är verkligen coolt att vara här. Tänk att jag ska vara här en hel sommar. Och det bästa är ju att jag ska få hålla på med det jag älskar mest i välden, musik, sa hon och log. Jag nickade. Vi hade kommit fram till mitt hus nu. När hon såg det tappade hon hakan. Jag skrattade åt henne.
-Ska jag bo här? sa hon lyckligt.
-Japp, sa jag och log.
-Tack, tack, tack! sa hon och kramade om mig hårt.
-Jag kan inte andas! sa jag.
-Oj, förlåt, sa hon och släppte mig. Hon kollade ner i marken och blev generad.
-Aww du blev generad, sa jag. Då blev hon ännu rödare. Sen tog jag hennes väskor och lämnade dem innanför dörren.
-Ska vi gå? frågade jag.
-Visst, sa hon och log.
-Bra, sa jag. Vi började gå runt i ATL. Jag visade henne studion där jag spelade in mina låtar, och andra ställen där jag brukade arbeta. Sen visade jag några kända ställen och annat som var intressant.
-Jag är hungrig. Kan vi inte äta något, sa Emily.
-Jo visst. Mcdonalds? sa jag.
-Det blir bra, sa hon. Vi gick in på det närmaste och beställde varsin meny. Vi satte oss ner vid ett bord och började äta på våra hamburgare. Vi sa inte så mycket. Plötsligt hörde vi ett skrik.
________________________________________________________________________________________________